Cooköarna, en resa tillbaks i tiden

-Åh jag är så stressad och har så mycket att göra, hör jag hotellägaren säga. Jag förstår inte riktigt. Takten här på Cooköarna är en helt annan än hemma. I tre dagar har jag varit utan Internet och aldrig varit så nervarvad i mitt liv men samtidigt smått orolig över om folk hemma börjat ringa in mig som saknad. Jag antar att stress är relativt. Även här i paradiset kan man stressa upp sig och det finns såklart alltid något att fixa med när allting eroderar i fukten i det blöta och varma klimatet.

Jag börjar komma in i det lugna lunket så sakteliga även om det inte är helt lätt. Allting är långsammare än vad jag är van vid. Klockorna har till och med stannat. Inga batterier fungerar i fjärrkontrollerna. En enda kanal finns på TVn. Man tvingas kolla upp från sin mobilskärm, den där skärmen som man är så van vid. Man börjar titta upp, upp mot himlen och funderar på saker som vädret. Tankarna snurrar i nya riktningar än man är van vid. -Ska det regna? -Kan man göra en båtutflykt idag? -Bör jag gå en promenad?

På natten är det fullt fokus på att hålla myggen ute. Myggspray, myggspiral, myggnät, you name it. Måste man vara utomhus på natten så förundras man över hur många stjärnor som syns. Det är så otroligt mörkt när man stänger av ficklampan!

Allting blir små projekt. Tvätt, mat, bokläsning, bad… Det är lätt uttråkande men säkert väldigt välgörande för kroppen och hjärnan att bara få känna efter och vara i nuet.

Tanken på vad ska vi äta idag slår mig plötsligt, det är söndag och allting är stängt. Att en granne har ställt ut frukt och man kan lägga några dollar i en korg som betalning gör mig därför överlycklig. Vi väljer mellan olika tropiska frukter. Valet på en klase bananer känns perfekt. Då har vi både mellanmål och efterrätt!

Vi ser att en kokosnöt har fallit ner i trädgården och undrar hur man får upp den. Vi testar med kniv och skär massor men det går inte riktigt. Men jag vill inte ge upp… Jag sågar på i säkert 45 minuter genom det sega porösa skalet. Nästan där! Men när jag når mitten är det stenhårt. Jag hittar en stor sten i trädgården. Den kanske funkar? Jag drämmer nöten hårt mot den men inget händer. Men när vi sedan slår den mot stentrappan öppnas den äntligen! Jag häller ut all kokosdryck och ställer in i kylen och sedan äter vi det goda innehållet som snacks. Jag till och med river lite till kvällens bananefterrätt. Med socker och smör lär det blir riktigt gott.

Och ja, det blev det verkligen! Tänk vad härligt att känna äkta tacksamhet för mat. För att inte tala om hur glad man blev för Wi-fi några dagar senare!