Hotell melia cayo coco

Min palmbladsfågel.

Fin strand när de rensade.

Rätt mycket tång på sina ställen.

Häftiga shower med kubansk dans och musik.

Hotell Tryp, dagsutflykt.

Denna stranden var bäst. Playa larga. Vi vandrade mycket längs med strandkanten.

Efter att ha besökt National museum of beautiful arts of Cuba (tror jag) och inte förstått så mycket då allt är på spanska så åker vi till turistmeckat number one, Varadero. Detta ska vara Kuba light. Det behöver jag.

Här är en jättelång gata längs kusten, många fina gamla bilar, häst och vagn (synd om hästarna i värmen så åkte aldrig) och en härlig bred strand.

Visst finns det lite folk som försöker lura en med fel växel etc. men man smälter bättre in bland de andra turisterna. Överallt ropar folk TAXI! RESTAURANT! CHEAP SOUVENIRS! men man kan bara skaka på huvudet så är det ok. Vi är supernöjda med vårt boende Varadero60 där vi bor och äter i 5 dagar. 25 cuc per natt för boendet. Det är såå god mat (hummer, skaldjur, pasta m.m.), varje dag får jag en ny blomma och Kuba växer i mina ögon.

I deras små supermarkets finns knappt något normalt att handla. Mest cigarrer, sprit och läsk. Jag köper en yoghurt som tål 24 grader som smakar gelé och så köper jag  lite ärtor och majs på burk. Inga amerikanska matvaror här inte. Vi besöker en park som heter Josone. Den är sådär bra. Jag ser en cool ödla.

Och så åker vi turistbussen, “hoponhopoff”, och ser hela Varadero, det var trevligt. Från bussen vågade jag ta fler bilder. När man sitter på vissa restauranger kommer det liveband och spelar Panta-mera-låtar och vill ha betalt. Det var lite udda men man vande sig. Efter 3 v. i Kuba insåg vi att alla band spelar samma 6 låtar,

Och så var det det här med INTERNET…Var är Internet? Abstinensen kommer. Hur gör man utan Internet. Hur hittar man saker…Som tur är har vi en guidebok som vi köpt med oss som pdf. Den säger att det finns Internet på några ställen. Vi provar. Det funkar inte. Antingen är deras små skrapkort slut eller så är systemet nere. Det är galet. Känns som att de inte vill att folk ska använda Internet. Jag känner mig motarbetad. T.o.m. att stå i kö här är annorlunda. Jag låter alla gå före på någon vänster och det tar en väldans tid. Jag gråter en skvätt men det går över snabbt.

Sen en dag funkar det. Vi får njuta av 1 timme på deras Internetcenter för 6 cuc. Vi vet att några lyxhotell har wifi men de släpper inte in oss för att köpa Internetkort där. Det är dags att byta ställe. Vi kör all in och köper all-inclusive för resterande tiden för att få ut det bästa av Kuba. (Det är en quickfix, jag vet).

Vi tar bussen till Ciego de avila mitt i natten och hamnar på en riktigt miserabel busstation som stinker och där alla ser att vi är turister. Vi tänker ta bussen härifrån men taxichaufförerna säger att det inte går någon. Vi väntar ut dem från kl 3-5 på morgonen för att se om det stämmer och till slut får vi ett bra pris hela vägen till dit vi vill, Cayo coco. Vi checkar in på Melia cayo coco och jag får en fin fågel av palmblad av trädgårdsmästaren. Det är första gången vi testar all inclusive och det är en väldigt stor kontrast mot det vi precis har upplevt. Vi tvättar alla kläderna och börjar om. Det är såå skönt, mat och dryck i överflöd, vit strand (traktor kör bort alger), klart turkost vatten, pool, yoga, tennislektion, biljardbord. Detta är alltså fantasibubblan som man kan leva i för att inte se det riktiga landet. Det är bekvämt, rent och tryggt innanför dessa murar. Men samvetet värker, hur är det egentligen med all-inclusives miljöpåverkan och arbetsförhållanden?

Vi ser att de riktiga allinclusive-proffsen från Canada  har med egna termosmuggar för att hålla drinkarna kalla. Vi testar även Cayo guillermo och bor på Iberostar daquiri (här fick jag 137 minimyggbett) och Melia cayo guillermo. Jättefint med bryggor ut i vattnet, färska kokosnötter, goda drinkar, flamingos. Gillar! Trots att maten i Kuba inte är den bästa så hittar jag alltid något, såsom fisk, musslor, räkor, avocado, frukt och croissanter. Vi åker sedan taxi till Cayo Santa maria och där bor vi på Melia las dunas där vi trivdes allra bäst.

Jag har hört att Kuba har potential för ekoturism men det är inte helt enkelt. Vi ville se orörd natur i söder, men det fanns inga möjligheter att komma dit utan att flyga vilket vi inte ville. Sen var det inte heller helt lätt med transporten. Det finns tydligen väldigt få tåg som alla avrådde oss från att ta. Och när man såg lokalbussarna förstod man inte hur folk kom på eller av, så pass trångt var det. De har iaf ett system där man måste plocka upp folk som liftar. Det finns t.om. folk som jobbar med att samordna detta som har på sig speciella kläder. Det känns som att det behövs mer organisering för att få turismen att fungera. När vi ville göra något tog det väldigt lång tid och man fick ha mycket tålamod. Och hela grejen med att de utesluter lokalbefolkningen från vissa områden där turister befinner sig känns väldigt märklig.

Varadero låg inte så långt ifrån huvudstaden och vi tog buss dit själva. Stranden var vit och bred och det var varmt och härligt att bada. Det var inte så mycket folk så vi det var skönt att få gå omkring själva och njuta. Om du vill veta mer om härliga Varadero & Havanna så har Apollo resor dit. Kolla även på Ticket för resor till Kuba.

Havanna

Vi tänkte åka direkt till Brasilien men hittade en multistop-resa via Kuba där vi skulle befinna oss i 3 veckor. Jag hade hört att Kuba hade ett lågt miljöavtryck och var bra på hållbarhet. Detta pga sin isolering från övriga länder och då de själva lagar sina kläder och cyklar m.m. När vi landade i västra Havanna var det som att komma till en helt annan värld. Lite som känslan av att sätta foten i Kina första dagen. Allt är annorlunda och det känns som man åkt bakåt i tiden. Det tog lång tid att komma igenom tullen och de hade många frågor. Tex vilken typ av kamera som jag hade med mig. Husen runt omkring ser ut som de genomgått mycket. Människorna också.

Bilarna är från 1960-talet och det ligger en konstig stämning i luften som gör att jag helst lämnar den riktiga kameran inomhus. (Tog bilderna här snabbt med mobilen.) Vi håller oss inomhus första kvällen, i vårt casa particular för 20 cuc (deras valuta, ca. 20 dollar) per natt, för att smälta alla nya överväldigande intryck och somnar hungriga. Jag är omskakad men så är det väl ibland när man kommit till ett nytt land. Jag var inte beredd på att se all fattigdom, matranson, annorlunda mat, annorlunda TV-program, embargot, att alla vill sälja saker, att vi ofta får fel växel tillbaks, mycket hinder, svårt ta sig runt, avgaser. Folk som tvärvänder från glada till sura. Jag ser många häftiga photomoments som går förlorade då jag inte vågar ta upp kameran. Min första tanke är: “-Vi måste härifrån.” I efterhand har jag hört att jag inte hade behövt vara så orolig, då stan är väldigt säker.