Vi är nu i östra Brasilien i surfparadiset Itacare efter ett kort besök i turistmeckat Porto Seguro och Arraial d’Ajuda där vi testade brasilianarnas paradrätt moqueca (fiskgryta). Jag såg en kolibri för en kort sekund och vi har strosat längs stränderna.

De flesta flyger till Salvador för att hur sig hit men vi har kämpat oss igenom ett antal långfärdsbussar ifrån Rio. Det är sommar men det har regnat 5 dagar i streck och havet är lika grått som himlen. De säger att det är ovanligt såhär års. Jag är inte jätteimponerad tyvärr.

Det är en märklig känsla att det snart är jul och överallt har det julpyntats, t.o.m. i palmerna.

Den finaste stranden såg vi i Arraial d’Ajuda där röda klippor störtade ner mot sanden på Pitanga/Taipe. Vi åt en mango i regnet, sen bar det av hem igen.

Här i Itacare möts vi av regnskog, mygg, färska chokladkakor och en gastronomisk matfestival. Vi bokstavligen tömmer chokladbutiken på all deras 70%-iga choklad och frossar i flera dagar. Nästa leverans kommer på måndag meddelar dem oss.

Vi har tappat lite smågrejor under resans gång och jag funderar över minimalism och hur lite man egentligen klarar sig med. De 7 kilona? i ryggsäcken känns ändå tunga och jag försöker rensa bort lite.

Det är en liten genuin by och folk går i flipflops och bar tatuerad överkropp och försöker att inte bli alltför överhettade i värmen. Solen har äntligen tittat fram och folk har vallfärdat till stränderna. Tyvärr har mycket bråte, skräp och sjögräs spolats upp längs den kritvita stranden och jag har svårt att föreställa mig ett i annat fall kristallklart vatten utan grå dynga. Vägarna är fortfarande blöta och stora pölar med röd lera har bildats som man lätt halkar i. Men chokladen här väger upp för allt. Det är faktiskt så att jag saknar ord för hur gott det är.

Vi såg en liten orm längs vägen vilket var häftigt men sen tog Johan på en lång pinne som hade en konstig spindel på sig. Han kände direkt ett bett på armen så vi tog det bara lugnt på stranden Ribeira för att se hur det skulle utveckla sig. Som tur var gick det över så han blev nog biten av något annat. Var femte minut kom folk fram och frågade om man ville köpa något. Mellan dessa minuter hördes folk flyga förbi ovanför en i höga linbanor. Det var inte upplagt för en stressfri stund och jag var glad att komma ifrån stranden efter att ha druckit upp min sötljumma kokosnöt. Mer avkopplande var det på stranden Concha där jag drack färskpressad apelsinjuice med utsökt god chilibönsoppa. Imorgon åker vi vidare till Morro de sao paolo. Vägen norrut är trasig så det kommer bli en liten omväg på 3 extra timmar.

Det finns ingen återvinningsmöjlighet i byn men jag läser på itacare.com att de uppmuntrar oss turister att välja boende och hotell med eftertanke.