Långresa – Resa ensam från Asien

Så kom då den stora dagen. Dagen när jag skulle flyga ensam från Bangkok till Arlanda. Jag har gjort flera långresor själv men det är alltid lika nervöst. Denna gången var det inte bättre men det var iaf inga mellanlandningar vad jag visste om iaf. (Varit oroligt över Pakistan nyligen.) Det började med att jag bestämt mig för att inte gråta. Det gick inte så bra utan vid avskedet vid tunnelbanan till flygplatsen så började jag störtlipa. Tydligen får man inte visa för mycket närhet offentligt men det blev en lång kram och det tog ett bra tag innan jag kunde andas normalt. Det kändes så hårt att resa till andra sidan jorden. Massa tankar snurrade. Tänk om det var sista gången vi sågs? Jag satt och blundade hela tunnelbaneresan för att inte få några intryck av den fullproppade vagnen. Det var varmt och svettigt även om det var på natten och jag bestämde mig för att följa efter en man som såg ut som en van flygresenär. Packningen var trippelkollad och alla vätskor låg prydligt i en genomskinlig påse överst i ryggsäcken. Inget incheckat för enkelheten. Jag var trött, mådde halvdåligt av värmen och kunde inte tänka vad jag skulle lägga mina sista baht på på flygplatsen. Till sist föll valet på en rosa nackkudde med Mimmi på och två vattenflaskor. Snacks var redan inhandlat på Seven eleven som stöd inför ev. jobbigheter. Allt gick dock bra och jag kom på flyget som dock var lite sent. Jag hade redan checkat in online sedan tidigare och valt ett säte i gången. Nu hoppades man bara på en trevlig medresenär. Men icke! Världens suraste pappa satte sig bredvid mig och svor över sitt mittsäte bredvid mitt. Det skulle bli en lång resa…och hans armbågar var långt inne på min stol hela resan. Jag försökte bli så liten som möjligt åt andra sidan så han skulle få plats. Tänkte han skulle uppskatta vilken bra resenär jag var. Men han verkade sur hela resan och den energin vill man inte ha runt sig. Tack och lov för nackkudde och en halv insomningstablett så lyckades jag sova mycket. Speciellt under de flera långa timmarna med intensiv turbulens som kändes som 20 min. Alltså ”dödsångest” hörde jag folk säga när vi landat. Jag tror inte jag kan flyga på ett tag faktiskt för det var så läskigt. Har läst i efterhand att det dock inte är farligt, bara man är fastspänd.

Men vi landade och jag klarade flygningen. Då kom nästa fas, flyget var ju lite sent och det tog lång tid att komma av. Därpå följde en lång bussresa på flygplatsen varav man möttes av ett rum smockfullt med folk som skulle få sitt pass kontrollerat. Med 1,5 h till godo skulle jag inte hinna med mitt tåg. Eller? Plötsligt öppnas en ny kö och chansen finns där. Jag springer genom Arlanda och väskan öppnas av min jogging. Har jag tappat något?

Jag hittar inte på Arlanda så fick fråga mig för med panik i rösten och svetten som rann. Tydligen skulle man åka hiss ner till tågen men de sa en våning fel och jag börjar springa åt fel håll i den enda rulltrappan som fanns öppen och får sedan ge mig på hissen igen. Alltså 5 sek försent kom jag och tåget åker iväg. Jag är så trött och det känns som att allt rasar. Jag gråter och känner mig helt lost. Ingen aning om hur jag ska göra nu. Ringer på messenger och får lite stöd. Lyckas sedan bli insläppt igen på flygplatsen och de hänvisar till Arlanda express där jag lyckas köpa en biljett i automaten. Jag är så slut mentalt i kroppen att jag inte hade klarat av att köpa något via mobilen. 300kr för 20 min in till centralen räddar mitt anslutande tåg som jag hinner med på Stockholm central. Tack och lov för snackset i väskan. Då kommer ögonmigränen. Jag kan inte SE ordentligt. Det är läskigt men jag vet att det går över då det har hänt tidigare. Lyckas till sist läsa på mobilen vart jag ska sitta och väl framme i Alvesta med sommarjacka och minusgrader

köper jag ett tidigare tåg hem. Sen ”powernappar” jag i fem timmar. Inget mer resande på ett tag tack. MEN jag klarade det. Typ. 😉